Roligt & Intressant

Källa: Corpus Livlinan

På TV visades nyligen hur en bushman ( som lever som jägare - samlare ) jagade en antilop genom ökenartad terräng. Under jakten sprang han oavbrutet, endast medförande sitt spjut och en liten skinnsäck med vatten. Efter sex timmar orkade inte antilopen längre, utan var tvungen att stanna och låta sig dödas.

Liknande berättelser om märkliga fysiska prestationer hittar vi i berättelser hos de trappers som först kom i kontakt med de amerikanska indianerna. Om indianerna i Texas skrev upptäcksresanden Cabeza de Vaca: ”Männen kunde springa efter ett rådjur en hel dag, utan vila och utan synbara tecken på trötthet... en man på nära sju fot ( c:a 210 cm )... springer upp en buffel och sticker den med sin kniv eller sitt spjut, medan han springer vid dess sida”.

Exemplen visar att stenålderskosten kunde frambringa fysiska praktexemplar, som skulle stått sig väl i jämförelse med vilken som helst av dagens toppidrottsmän.

Intressanta försök har nu börjat genomföras bland dagens idrottsmän, om hur stenålderskost påverkar deras fysiska prestationer. I sin bok ”NeanderThin” redogör författaren Ray Audette om en studie av grupp idrottsmän, utförd vid State University of New York. Studien slår hål på teorin om kolhydratuppladdning. Försöket omfattade en period av tolv veckor, uppdelad i tre stycken fyra-veckors perioder. Under de första fyra veckorna åt gruppen en diet hög på kolhydrater och låg på fett. Därefter ökade man andelen energi från fett, så att man under den tredje perioden åt en kost där 45 procent av energin kom från fett.

Resultatet från studien var att uthålligheten ökade mest ( 14 procent ) under den period när man åt mest fett och att tröttheten efter träning var minst under denna period. Idrottsmännen uttnyttjade sitt lagrade kroppsfett bäst under den ”fettrika” försöksperioden och sämst under den ”fettfattiga”. Under perioden med högt fettintag tycktes också immunsystemet stärkas, med en markant ökning av vita blodkroppar. Det sista är inte minst viktigt, med tanke på hur ofta träningen för en modern idrottare måste avbrytas på grund av infektioner, med formsvackor som följd.

Det vore intressant om t.ex. några spelare i ett fotbollslag testade att äta stenålderskost under uppbyggnadsperioden och jämförde både sin uthållighet, styrka och allmänna hälsa med hur de fungerat tidigare. Det är då viktigt att man testar under en tillräckligt lång period, lämpligen 1-2 månader, så att kroppen till fullo hinner anpassa sig till den nya kosten. Om resultaten skulle vara i närheten av vad man fann vid försöket vid State University of New York, skulle det utan tvekan revolutionera idrottandet.

Även om man inte som idrottare väljer att helt följa stenåldersdieten, har man mycket att vinna på ett högre fett- och proteinintag och ett borttagande av snabba kolhydrater ur kosten.

Som vi tidigare visat, använder kroppen i huvudsak två bränslen: fett och kolhydrater.

Om huvuddelen av födan består av kolhydrater, kommer kroppen att ställa in sig på att förbränna kolhydrater och fettomsättningen blir förhållandevis liten. Tyvärr räcker förråden av kolhydrater i musklerna och i levern bara för en knapp timmes hård anstängning, innan de är tömda. Därefter kan kroppen bara utnyttja fett som bränsle. Om då fettförbränningen är låg, kommer också aktiviteten att bli låg.

Om en stor del av födan består av fett, kommer kroppen att ställa in sig på att öka fettomsättningen och spara sina förråd av kolhydrater. Eftersom förråden av fett i kroppen är oändligt mycket större än förråden av kolhydrater, kommer man då inte i första taget att lida brist på energi, utan man kan fortsätta timme efter timme. Det är detta faktum, som gjorde att stenåldersmänniskorna i exemplen ovan, kunde utföra prestationer som för oss tycks omänskliga. Därför är också en kost baserad på fett, proteiner och långsamma kolhydrater, optimal för krävande idrottsprestationer.